Hur provas fallskyddsunderlag i laboratorium och på plats enligt SS-EN 1177?
SS-EN 1177 omfattar två provningsförfaranden, laboratorieprovning och provning på plats. Laboratorieprovningen fastställer den kritiska fallhöjden för ett fallskyddsunderlag, medan provningen på plats kontrollerar om en redan installerad yta vid utvalda punkter täcker den fria fallhöjden hos den befintliga lekutrustningen.
Laboratorieprovningen sker på provkroppar som tillsammans har en yta på minst en kvadratmeter och ligger på ett plant, styvt betongunderlag. Lösa fyllningar som fallskyddssand, fallskyddsgrus eller träflis läggs ut i avsedd skikttjocklek. Fallskyddsplattor monteras så att även fogarna mellan plattorna provas. Ett halvklotformat provhuvud på 4,6 kg, med en diameter på omkring 16 cm och inbyggd accelerationsgivare, släpps från olika höjder mot underlaget. För plattor krävs minst nio fallprov från minst fyra höjder på separata punkter med 25 cm mellanrum. För lösa fyllningar utförs tre nedslag per höjd på samma punkt. Provningen sker vid 23 grader Celsius med en tillåten avvikelse på upp till fem grader.
Bedömningen i laboratoriet utgår från HIC-värdet som huvudskadekriterium och toppaccelerationen gmax. Den kritiska fallhöjden är den höjd där HIC 1000 eller gmax 200 g nås. Det lägre av dessa värden är avgörande och fastställs genom interpolation av mätserien. Provningsrapporten anger den kritiska fallhöjden i meter med två decimaler samt provningslaboratoriets mätosäkerhet. Resultatet gäller endast den provade uppbyggnaden med plattyp, tjocklek och sammanfogning, eller för system i flera skikt hela skiktföljden. Provunderlaget är laboratoriets styva underlag och inte den konstruktion som finns på byggplatsen.
Provningen på plats verifierar den installerade islagsytan vid en provfallhöjd som minst ska motsvara lekutrustningens fria fallhöjd enligt SS-EN 1176. Mätning utförs vid de mest ogynnsamma punkterna, exempelvis där underlaget är slitet eller skikttjockleken är som minst, och vid ytterligare representativa punkter. Antalet provpunkter styrs av islagsytans storlek, och standarden anger ett minsta antal. Förfarandet på plats gäller enbart de provade punkterna och fastställer ingen kritisk fallhöjd.