Kantplatta HD TZ "Anthracite"

Den skenbara densiteten hos ett material beskriver förhållandet mellan dess massa och dess totala volym, inklusive alla porer, håligheter och luftinklusioner. För WARCO-produkter ligger detta värde vanligtvis mellan 600 och 1250 kg/m³. För att tydligt visa den skenbara densiteten hos en specifik produkt använder WARCO en skala från 1 till 5, där varje skalevärde motsvarar ett specifikt densitetsintervall. Till exempel motsvarar skalevärde 2 en skenbar densitet mellan 780 och 840 kg/m³.

Den fysiska densiteten, även kallad massdensitet, anger däremot förhållandet mellan ett ämnes massa och dess rena materialvolym utan att ta hänsyn till håligheter. Den uttrycks i enheter som g/cm³ eller kg/m³. Som jämförelse: Vatten har vid 4 °C en densitet på cirka 1 g/cm³.

WARCO bearbetar i sina produkter gummigranulat som huvudsakligen erhålls från återvunna uttjänta däck. Detta så kallade ELT-granulat (End-of-Life Tyres) består huvudsakligen av styren-butadiengummi (SBR) och naturgummi (NR) och har en fysisk densitet på cirka 1200 kg/m³. Vissa WARCO-produkter innehåller dessutom eller uteslutande nyproducerat etylen-propylen-diengummi (EPDM), vars densitet ligger på cirka 1600 kg/m³.

Eftersom WARCO-produkterna inte består av massivt gummi, utan av en blandning av gummigranulat och polyuretanbindemedel som pressas i formar till strukturerade element med en definierad andel porer och luftinklusioner, är angivelsen av skenbar densitet avgörande. Den påverkar i hög grad slutproduktens egenskaper:

• Ytstruktur och hållbarhet: Högre densitet leder till en fastare, slätare och mer slitstark yta.

• Vattenpermeabilitet: Produkter med lägre densitet är vanligtvis mer vattenpermeabla, vilket gör dem särskilt lämpliga för tillämpningar som sport- eller fallskyddsgolv.

• Elasticitet: Lägre densitet resulterar i mjukare och mer elastiska material, medan tätare produkter är hårdare och mer dimensionsstabila.

Genom att noggrant anpassa den skenbara densiteten till den avsedda användningen kan WARCO-produkter optimeras för olika krav – från stötdämpande fallskyddsmattor till slitstarka golvbeläggningar för högbelastade ytor.

Gummi är ett elastiskt material som kännetecknas av sin förmåga att deformeras vid drag- eller tryckbelastning och sedan återgå till sin ursprungliga form. Denna egenskap gör gummi särskilt effektivt för stötdämpning, vibrationsreducering och stegljudsisolering. I produkter tillverkade av polyuretan (PU)-bundet gummigranulat påverkas dämpningsegenskaperna dessutom av det elastiska bindemedlet samt skivornas struktur och densitet.

En skala från 1 till 5 används för att bedöma en gummiprodukts elastiska, stötdämpande och vibrationsdämpande egenskaper. Värdet 1 står för en lätt men märkbar dämpning, medan värdet 5 indikerar en exceptionellt hög dämpningsförmåga. Denna klassificering är baserad på empiriska studier och jämförande mätningar.

Elasticiteten hos gummi och dess betydelse

Gummi består av långa, elastiska molekylkedjor som tillfälligt antar en ordnad struktur under mekanisk belastning. När belastningen upphör återgår de till sin ursprungliga oordnade form, vilket ger materialet dess höga återhämtningsförmåga. Denna elasticitet möjliggör effektiv stötdämpning och vibrationsabsorption.

Stötdämpning – absorption av kinetisk energi

Gummi kan absorbera kinetisk energi genom deformation och omvandla den till värme. Vid en stöt deformeras materialet och minskar därmed de krafter som verkar på det. Dämpningseffekten är inte linjär utan ökar med större deformation. Det innebär att gummi ger en måttlig dämpning vid låg belastning, men att denna ökar avsevärt vid högre belastning.

Vibrationsdämpning – minskning av oönskade vibrationer

Gummi har viskoelastiska egenskaper, vilket innebär att det har både elastiska och viskösa dämpningsegenskaper. Elastisk dämpning uppstår när vibrationsenergi omvandlas till värme genom interna återställningskrafter, medan viskös dämpning absorberar kinetisk energi genom inre friktion. Detta gör gummi särskilt effektivt för att minska vibrationer och stötar.

Stegljudsisolering – minimering av gång- och stegljud

Stegljudsisolering avser åtgärder som vidtas för att minska ljudet som uppstår vid gång eller rörelse av föremål på en yta. Tack vare sin elastiska struktur kan gummi effektivt absorbera och minimera dessa ljud. Dessutom är materialet slitstarkt, vilket säkerställer att dess ljuddämpande egenskaper förblir effektiva under lång tid.

För att fastställa om en WARCO-produkt är lämplig för en specifik tillämpning rekommenderar vi en individuell bedömning baserad på ett materialprov på plats.

Halkskyddet hos en golvbeläggning beskriver dess förmåga att förhindra halka. Standard EN 14041 definierar klass DS och anger att en golvbeläggning måste ha en dynamisk friktionskoefficient på minst 0,30 under torra och rena förhållanden. Golvbeläggningar som uppfyller eller överstiger detta värde anses halksäkra och bidrar till användarsäkerheten. Tillräckligt halkskydd är särskilt viktigt i områden med hög gångtrafik.

Den dynamiska friktionskoefficienten bestäms med hjälp av testmetoden som anges i EN 13893. Detta innebär att friktionsmotståndet mäts under standardiserade förhållanden med en glidanordning. Denna metod säkerställer att de uppmätta värdena är tillförlitliga och reproducerbara.

En skala från 1 till 5 möjliggör en mer detaljerad klassificering av halkskyddet. En skala på 1 motsvarar en dynamisk friktionskoefficient på 0,30, vilket är minimikravet för klass DS. En skala på 5 motsvarar en koefficient på 0,60, vilket är dubbelt så högt som minimivärdet för klass DS. Klassificeringen av skalvärdena baseras på tester som utförts på representativa prover, där resultaten har interpolerats därefter.

För golvbeläggningar av gummigranulat påverkas halkskyddet avsevärt av materialets fysiska densitet, kornstorlek och struktur. En högre presskraft vid tillverkningen resulterar i ett tätare material och en jämnare, mindre halksäker yta. Typen av granulat – fint, grovt eller fibröst – påverkar ytstrukturen. Ju högre skalvärde, desto strävare yta, desto mer framträdande känns granulatkornen och desto mer öppen blir porstrukturen. Beroende på granulatets sammansättning kan strukturen variera från finkornig till grov och greppvänlig eller till och med slät och sammetsliknande.

Nya gummigranulatgolv kan kräva en inbrytningsperiod innan de når sitt optimala halkskydd. Detta kan bero på rester av släppmedel som avsätts på ytan under produktionen och som endast helt avlägsnas genom användning eller rengöring.

Skicket på en golvbeläggning spelar också en avgörande roll för att bibehålla halkskyddet. Ansamling av smuts eller otillräcklig rengöring kan minska friktionskoefficienten och försämra säkerheten. Regelbunden rengöring och korrekt underhåll är avgörande för att bevara halkskyddet.

Nötningsbeständigheten hos ett golvbelägg beskriver dess förmåga att motstå materialförlust till följd av friktion eller slitage. Detta är en avgörande faktor för att bedöma hållbarheten, funktionaliteten och kvaliteten hos gummigranulatgolv.

En skala från 1 till 5 används för att klassificera nötningsbeständigheten. En poäng på 1 innebär att minimikraven enligt BS 7188 uppfylls, medan en poäng på 5 visar på utmärkt nötningsbeständighet enligt denna standard. Klassificeringen baseras på testresultat från representativa produkter och har därefter interpolerats.

Nötningsbeständigheten fastställs genom en standardiserad metod i enlighet med BS 7188. Ett materialprov testas med hjälp av en Taber Abraser, en enhet där två standardiserade sliphjul applicerar ett definierat tryck och en specificerad hastighet på provet under ett angivet antal cykler.

För att bedöma materialets slitage vägs provet före och efter varje testcykel. Skillnaden mellan startvikten och vikten efter testet motsvarar den stegvisa viktförlusten, vilket används som ett mått på slitaget.

Dessutom beaktas materialets åldrande under atmosfäriska förhållanden samt dess beteende vid progressivt slitage under flera testcykler. Baserat på dessa tester beräknas slitindex och slitförhållande, vilket ger en indikation på golvbeläggningens långsiktiga hållbarhet och lämplighet.

Vattengenomsläpplighet, även kallad hydraulisk ledningsförmåga, beskriver ett poröst materials förmåga att ta upp och släppa igenom vatten. För golvbeläggningar mäts detta genom vatteninfiltrationshastigheten, som anger hur mycket vatten som under en timme, med hjälp av gravitation, tränger in och sipprar genom materialet.

En skala från 1 till 5 används för att klassificera vattengenomsläppligheten. Ett skalenummer 1 motsvarar en vatteninfiltrationshastighet på 0 mm/t och indikerar nästan total vattentäthet. Ett skalenummer 5 representerar däremot hög vattengenomsläpplighet med en infiltrationshastighet på ca 1000 mm/t – vilket innebär att ca 1000 liter vatten per kvadratmeter och timme kan sippras in. Denna klassificering baseras på testresultat från representativa plattor som interpolerats för respektive produkt.

Ett materials vattengenomsläpplighet kan förändras över tid, särskilt om porstrukturen blockeras av yttre påverkan. Detta kan exempelvis ske genom att sand tränger in i ytan eller genom otillräcklig rengöring, såsom vid djurstallsmattor.

Hög vattengenomsläpplighet med skalenivåer 3 till 5 ger särskilt stora fördelar i utomhusmiljö. På nyanlagda ytor kan man ofta undvika omfattande dräneringssystem eller lutning, eftersom regnvatten direkt sipprar igenom plattbeläggningen. Detta förhindrar uppkomsten av pölar och säkerställer att ytan förblir genomsläpplig. Eftersom underlaget inte förseglas bidrar egenskapen dessutom till beläggningens miljövänlighet.

Plattor med låg eller ingen vattengenomsläpplighet, klassade som nivå 1 och 2, lämpar sig däremot endast för inomhusbruk eller övertäckta områden.

EN 16165 fastställer standardiserade testmetoder i hela Europa för att bestämma halkskyddet hos golvbeläggningar vid gång med skor eller barfota. Den omfattar fyra godkända testmetoder som tar hänsyn till torra, våta och nedsmutsade golvförhållanden. Införandet av denna standard har ersatt nationella bestämmelser såsom DIN 51130.

En praktisk testmetod är mätning på en lutande plan yta med en testperson. Vid denna test bestäms lutningsvinkeln upp till vilken säker gång fortfarande är möjlig. De halkskyddsklasser som är etablerade i Tyskland, från R9 till R13, finns kvar. Vid tester på hala ytor fuktas golvbeläggningen som ska utvärderas med en standardiserad testvätska.

WARCO-golvbeläggningar klassificeras generellt som R10. Dessutom bedöms de på en skala från 1 till 5, som beskriver acceptansvinkeln: en skalevärde på 1 motsvarar en genomsnittlig acceptansvinkel på upp till 10°, medan ett värde på 5 motsvarar en vinkel på 17°. Denna klassificering baseras på tester som utförts enligt DIN 51130 på representativa provplattor, där resultaten interpolerats för produkten.

Halkskyddet hos golvbeläggningar av gummigranulat påverkas väsentligt av materialets fysikaliska densitet, kornstorlek och struktur. Ett högre presstryck vid tillverkningen resulterar i en högre materialdensitet, vilket gör ytan slätare och mindre strukturerad. Beroende på kornstorlek – fin, grov eller fibrös – varierar ytegenskaperna. Ju större kornstorlek, desto strävare blir ytan, granulatkornen känns tydligare och strukturen blir mer öppen.

Ytan på gummigranulatgolv kan variera från finkornig till greppvänlig och till och med sammetslen. Nya golvbeläggningar behöver ofta en inkörningsperiod innan de når sin slutliga halkskyddsnivå. Detta beror ofta på rester av släppmedel som avsätts på ytan under produktionen och som gradvis avlägsnas genom användning och rengöring.

För att säkerställa en långvarigt hög halkskyddsnivå krävs korrekt underhåll och regelbunden rengöring. Smutsansamling och bristande underhåll kan minska halkskyddet och försämra golvets säkerhet. Professionellt underhåll ser till att halkskyddsegenskaperna förblir effektiva på lång sikt.

Termisk isolering, även kallad värmeisolering, avser åtgärder som minskar utbytet av värme mellan ett objekt eller en yta och dess omgivning. Denna värmeöverföring sker genom tre fysikaliska mekanismer: ledning, strålning och konvektion.

Ledning beskriver överföringen av värme genom direkt molekylkontakt inom ett material. Material med låg värmeledningsförmåga, såsom isoleringsmaterial, minskar denna effekt. Strålning sker via elektromagnetiska vågor och kan påverkas av material som reflekterar eller absorberar värme. Konvektion avser transport av värme genom rörliga vätskor eller gaser och kan begränsas genom lämpliga materialstrukturer.

En viktig parameter för termisk isolering är värmeledningsförmåga, mätt i watt per meter och kelvin (W/(m·K)). Den anger mängden värme som passerar genom ett material med en tjocklek på en meter under en sekund när temperaturskillnaden mellan dess två sidor är en kelvin. Ju lägre värdet är, desto bättre isolerande egenskaper har materialet.

Gummi har en värmeledningsförmåga mellan 0,13 och 0,18 W/(m·K), beroende på dess sammansättning. För WARCO-gummigranulat ligger värmeledningsförmågan mellan 0,14 och 0,07 W/(m·K). Dessa värden baseras på mätningar av representativa prover och har interpolerats för produkten.

Den faktiska värmeledningsförmågan hos gummigranulatskivor påverkas avsevärt av materialets densitet, struktur och tjocklek. En tjockare skiva med en uttalad dräneringsprofil och en densitet på 800 kg/m³ har en betydligt lägre värmeledningsförmåga än en kompakt skiva med en tjocklek på 8 mm och en densitet på 1200 kg/m³.

Som jämförelse: Högeffektiva isoleringsmaterial såsom extruderad polystyren (XPS), glasull eller stenull har en värmeledningsförmåga på cirka 0,03 W/(m·K), medan tät natursten såsom marmor har ett betydligt högre värde på cirka 2,8 W/(m·K).