Fallskyddsplattor FP "Grafitgrå"
- /
-
Skickas
från lager inom 1-3 dagar - 988,00 kr / 4 Stycke / m²
- (10,60 kg / Stycke)
EAN: 4251469362987 | Art.nr.: 6298
Fallskyddsplattan av typ FP dämpar stöten när ett barn på en lekplats faller från en gunga, en rutschkana eller en klätterställning. Plattan består av polyuretanbundet gummigranulat och är nötningsbeständig och formstabil. Ytan är halkhämmande. Kanterna är fasade runt om, alltså lätt snedskurna.
Vilken tjocklek passar vilket lekredskap?
Fallskyddsplattor av typ FP finns i flera tjocklekar. Ju högre upp på lekredskapet ett barn kan falla från, desto tjockare måste plattan vara. I dokumentationen anger tillverkaren normalt den största fallhöjden från lekredskapet. Den kallas fri fallhöjd. För varje plattjocklek provas fallskyddsplattorna enligt SS-EN 1177. Provet visar upp till vilken fallhöjd plattorna dämpar ett fall tillräckligt. Det är den kritiska fallhöjden. Den kritiska fallhöjden måste vara minst lika hög som lekredskapets fria fallhöjd. Under en fjädergunga räcker därför en tunn platta. Under ett klättertorn behövs däremot en tjockare platta.
Hur läggs fallskyddsplattorna?
Fallskyddsplattorna läggs i halvförband, som tegelstenar i en mur. Varje rad är då förskjuten en halv plattbredd mot raden intill. De medföljande kopplingsdonen av plast sätts i hålen längs två motstående kanter. De kopplar varje platta till de två intilliggande plattorna i grannraden. För att raderna inte ska glida isär i kopplingsdonens riktning bör ytan ha ett fast kantstöd längs ytterkanten. Om ytan är infälld i nivå med gräs, marksten, betong eller asfalt behövs normalt inget extra kantstöd. Plattorna kapas med cirkelsåg eller sticksåg.
Vilket underlag ska fallskyddsplattorna ligga på?
Fallskyddsplattorna ligger på ett fast underlag som betong, asfalt eller gatsten. På jord krävs ett bärlager av plastcellsgaller fyllt med stenflis. Plastcellsgallret hindrar stenflisen från att med tiden vandra ut åt sidorna under plattorna. Direkt läggning på stenflis utan plastcellsgaller rekommenderas inte. Underlaget ska behålla sin bärighet över tid och vara i stort sett jämnt. Regnvatten rinner genom plattorna. På betong eller asfalt följer vattnet lutningen genom dräneringskanaler på plattornas undersida. På plastcellsgallret sipprar vattnet i stället ner i underlaget.
Hur mycket skötsel behöver lekytan?
Fallskyddsplattorna är lättskötta. Löv och sand kan sopas bort med en kvast. Smuts som sitter fast kan tas bort med en högtryckstvätt. Ett fallskydd av löst material som sand, grus eller träflis blir däremot smutsigt, packas när barnen leker och förs successivt bort från ytan. Det måste därför rengöras, luckras upp och fyllas på regelbundet.
Rabatt
Produktfördelar
Vorteile
Produktdetaljer – Material och struktur
Vergleichswerte
Kritisk fallhöjd enligt SS-EN 1177 bestäms genom en serie fallprov på den fallskyddsbeläggning som ska användas på en lekplats. Vid provningen släpps ett provhuvud med accelerometer från flera höjder mot ett antal provpunkter på det stötdämpande underlaget. Provpunkterna väljs ut enligt standarden. Beläggningens kritiska fallhöjd är den lägsta höjd vid vilken HIC-värdet når 1000 eller den maximala accelerationen, gmax, når 200 g. Den provpunkt som ger det mest ogynnsamma resultatet är avgörande.
Resultatet från den avgörande provpunkten gäller bara för den uppbyggnad och de förhållanden som provats. I provningsrapporten dokumenteras därför beläggningens tjocklek, vilket underlag den provades på och de provningsförhållanden som har betydelse för resultatet. Vid provning på plats bekräftas att den färdiglagda beläggningens stötdämpning motsvarar den som uppmättes vid den tidigare provningen. Fallprov utförs då från en angiven fallhöjd vid fastställda provpunkter för att kontrollera om HIC och gmax håller sig inom gränsvärdena.
SS-EN 1177 omfattar två provningsförfaranden, laboratorieprovning och provning på plats. Laboratorieprovningen fastställer den kritiska fallhöjden för ett fallskyddsunderlag, medan provningen på plats kontrollerar om en redan installerad yta vid utvalda punkter täcker den fria fallhöjden hos den befintliga lekutrustningen.
Laboratorieprovningen sker på provkroppar som tillsammans har en yta på minst en kvadratmeter och ligger på ett plant, styvt betongunderlag. Lösa fyllningar som fallskyddssand, fallskyddsgrus eller träflis läggs ut i avsedd skikttjocklek. Fallskyddsplattor monteras så att även fogarna mellan plattorna provas. Ett halvklotformat provhuvud på 4,6 kg, med en diameter på omkring 16 cm och inbyggd accelerationsgivare, släpps från olika höjder mot underlaget. För plattor krävs minst nio fallprov från minst fyra höjder på separata punkter med 25 cm mellanrum. För lösa fyllningar utförs tre nedslag per höjd på samma punkt. Provningen sker vid 23 grader Celsius med en tillåten avvikelse på upp till fem grader.
Bedömningen i laboratoriet utgår från HIC-värdet som huvudskadekriterium och toppaccelerationen gmax. Den kritiska fallhöjden är den höjd där HIC 1000 eller gmax 200 g nås. Det lägre av dessa värden är avgörande och fastställs genom interpolation av mätserien. Provningsrapporten anger den kritiska fallhöjden i meter med två decimaler samt provningslaboratoriets mätosäkerhet. Resultatet gäller endast den provade uppbyggnaden med plattyp, tjocklek och sammanfogning, eller för system i flera skikt hela skiktföljden. Provunderlaget är laboratoriets styva underlag och inte den konstruktion som finns på byggplatsen.
Provningen på plats verifierar den installerade islagsytan vid en provfallhöjd som minst ska motsvara lekutrustningens fria fallhöjd enligt SS-EN 1176. Mätning utförs vid de mest ogynnsamma punkterna, exempelvis där underlaget är slitet eller skikttjockleken är som minst, och vid ytterligare representativa punkter. Antalet provpunkter styrs av islagsytans storlek, och standarden anger ett minsta antal. Förfarandet på plats gäller enbart de provade punkterna och fastställer ingen kritisk fallhöjd.
Fallskyddsmattor och fallskyddsplattor ska vara så tjocka att deras provade kritiska fallhöjd minst motsvarar lekredskapets fria fallhöjd. Ju högre den möjliga fallhöjden är, desto tjockare behöver fallskyddsmattan eller fallskyddsplattan vara.
Tjockleken ensam anger inte vilken fallhöjd ett fallskydd klarar. Produktens uppbyggnad, densitet och elasticitet påverkar också stötdämpningen.
Som grov vägledning gäller 3 cm tjocklek upp till 100 cm fri fallhöjd, 5 cm upp till 150 cm, 7 cm upp till 200 cm och 10 cm upp till 300 cm.
Avgörande är alltid den kritiska fallhöjd som anges för respektive produkt i testrapporten enligt SS-EN 1177.
Fallskyddsmattor och fallskyddsplattor kan användas upp till den kritiska fallhöjd som anges i provningsrapporten enligt SS-EN 1177. Det är den lägsta höjd där HIC-värdet når 1000 eller accelerationen gmax når 200 g. Beroende på utförande ligger den på cirka 100 till 300 cm.
upp till 100 cm: till exempel låga lekhus, balansredskap
upp till 150 cm: till exempel låga klätterredskap
upp till 200 cm: till exempel klätternät, klätterställningar, kombinationsredskap
upp till 300 cm: till exempel höga klättertorn och stora lekanläggningar
Exemplen på lekredskap är endast vägledande. Avgörande är den fria fallhöjden för det aktuella lekredskapet enligt SS-EN 1176. Den angivna kritiska fallhöjden måste vara minst lika stor som denna fria fallhöjd.
Fallskyddsmattor och fallskyddsplattor håller normalt i 10 till 15 år och ofta längre. De består av gummigranulat och är avsedda för långvarig användning både inomhus och utomhus. Den faktiska livslängden beror på hur intensivt ytan används, var den är placerad och vilka väderförhållanden den utsätts för.
På lekplatser uppstår slitage främst där belastningen är hög, exempelvis under gungor och vid rutschbanornas utlopp. UV-strålning och växlingar mellan frost och tö bidrar också till att gummigranulatet åldras.
Fallskyddsmattor och fallskyddsplattor bör kontrolleras regelbundet med avseende på slitage och tecken på åldrande. Vid behov kan enskilda gummiplattor bytas utan att hela ytan behöver förnyas, vilket underlättar underhållet och kan förlänga hela ytans livslängd. Underhållet är enkelt.
Enligt SS-EN 1176 krävs stötdämpande underlag för lekredskap på lekplatser när den fria fallhöjden överstiger 60 cm. För redskap med påtvingad rörelse behövs stötdämpande underlag över hela islagsytan, oavsett fallhöjd. Det gäller till exempel gungor och rutschkanor. Även marknära lekredskap med låg fallhöjd kan alltså behöva stötdämpande underlag. Både fallhöjden och hur redskapet rör sig avgör.
Den fria fallhöjden är avståndet från den yta som uppenbart är avsedd att bära upp kroppen till islagsytan nedanför och får vara högst 3 m. Som kroppsstöd räknas ytan på en plattform, sitsen på en gunga och greppytan på ett räck. Vid klättring räknas en punkt 1 m under den högsta greppunkten. Underlagets kritiska fallhöjd bestäms genom en serie fallprov enligt SS-EN 1177 och ska minst motsvara redskapets fria fallhöjd.
Gräs och matjord godtas enligt SS-EN 1176 upp till en fri fallhöjd på 100 cm, förutsatt att ytan är välskött, eftergivlig och fri från stenar, rötter, fundament och andra hårda föremål. Om marken packas, torkar ut eller fryser gäller detta inte längre. För lekredskap som enbart är avsedda för hemmabruk gäller i stället SS-EN 71-8, men stötdämpande underlag krävs även i en privat trädgård.
Grusarmering håller krosset på plats i sina celler och ger därför fallskyddsplattor och gummiplattor för uteplatser en stabilare bädd än lös makadam.
Cellstrukturen håller kornen på plats. Kornen hålls kvar i de enskilda cellerna och kan varken pressas åt sidan vid belastning eller spolas bort vid kraftigt regn. Plattorna ligger därmed stabilt och säkert under många år.
I en lös bädd av makadam är kornen ungefär lika stora och de fina kornen som fyller mellanrummen saknas. Bädden förblir därför rörlig även efter packning. Under en styv betongplatta saknar denna rörlighet betydelse. En elastisk fallskyddsmatta eller terrassplatta av gummigranulat fördelar däremot inte lasten jämnt över underlaget. Med tiden kan krosset pressas ut mot plattornas kanter. Gummiplattan förlorar då sitt stöd i mitten och sjunker där, medan det undanpressade krosset samlas under kanterna. Kanterna reser sig, vilket kallas skålbildning.
Grusarmering kallas i handeln även gräsarmering, grusceller eller plastgaller med cellstruktur. Den gör en lös bädd av makadam till ett lägesstabilt bärlager. När cellerna fylls avjämnas materialet så att det ligger i nivå med överkanten. Det inneslutna krosset stannar på plats även vid belastning och regn, och plattorna ligger stabilt och säkert. De fyllda gallren bär upp till 400 t/m², samtidigt som hela ytan förblir vattengenomsläpplig.
På ett vattengenomsläppligt underlag behövs vanligen varken lutning eller dränering. Vid bärig mark och låg belastning räcker det att avlägsna matjorden och lägga gallren på ett tunt, avjämnande lager av kross. Schaktbehovet blir mindre än vid en konventionell uppbyggnad. Ett bärlager av krossmaterial behövs först om underlaget har låg bärighet, om uppbyggnaden ska skyddas mot tjäle eller om ytan måste bära högre laster. Den begränsade arbetsinsatsen talar för grusarmering.
Grusgaller kan läggas som bärlager på tre sätt: direkt på befintlig mark, i ett sättlager av stenflis på planum eller på ett bärlager av krossmaterial. Vid fyllning av cellerna används krossad, kantig stenflis. Cellerna fylls till kanten och stenflisen dras av i nivå med gallrens överkant.
Om marken är bärig och belastningen låg räcker det att lägga gallren direkt på befintlig mark. Matjorden måste tas bort och planumet utföras omsorgsfullt. Gallren läggs direkt på den orörda jorden, så att jordspikarna tränger ner i marken. Jordspikarna är 4 cm långa.
För att jämna ut ojämnheter läggs ett tunt lager stenflis på planumet. Jordspikarna går då genom stenflisen ner till planumet.
Vid mark med låg bärighet läggs och packas först ett bärlager av krossmaterial. Detsamma gäller vid frostskyddad konstruktion och vid hög planerad belastning. Jordspikarna kan inte tränga ner i det packade krossmaterialet. Därför läggs ett lager stenflis på bärlagret, så att spikarna sjunker ned helt. Stenflisskiktet på bärlagret ska vara minst 6 cm tjockt. Gallren måste ligga an ordentligt.
Grusgaller säljs även som gräsarmeringsgaller och plastgaller med cellstruktur. Gallren sätts i det tunna lagret stenflis. Det tunna stenflisskiktet för utjämning av ojämnheter är cirka 2 till 5 cm tjockt.
Gummiplattor kan läggas direkt på betong, avjämningsskikt, asfalt och klinker. De läggs löst, och någon extra underbyggnad krävs inte.
Före läggning ska underlaget vara bärkraftigt, rent och tillräckligt jämnt. Lösa delar, olja och andra föroreningar tas bort. Större ojämnheter, fördjupningar och nivåskillnader jämnas ut så att plattorna ligger stadigt och inga störande kanter uppstår.
Utgångspunkten anpassas efter ytans form och önskat läggmönster. Läggningsriktningen anpassas också efter ytans form och det önskade läggmönstret. I många fall är det lämpligt att börja i mitten, eftersom mönstret då kan riktas in jämnt och kapningarna vid motsatta kanter kan bli likartade. På andra ytor kan en rak kant vara en lämplig utgångspunkt.
Plattorna läggs ut enligt den valda läggningsstrategin och kopplas samman stadigt. Beroende på produkt sker sammanfogningen med pussellåsning, laxstjärtsförband eller separata kopplingsdon.
Kantdelarna mäts in, kapas till rätt mått och sätts därefter på plats. Limning behövs normalt inte, men mindre tillskurna delar, trappsteg och mycket små ytor kan kräva limning.
Pluggar, även kallade plastpluggar eller kopplingsstift, är cylindriska plaststift med profilerad yta. De sitter i fabriksborrade hål på plattornas sidor och binder samman gummiplattorna i intilliggande rader. Vinkelrätt mot pluggarnas axel förhindrar de att plattorna förskjuts i förhållande till varandra. I axelns riktning kan plattorna fortfarande röra sig.
Plattorna läggs rad för rad i halvförband. På den platta som ska fogas in sätts pluggarna först i hålen på ena sidan. Därefter trycks plattan, med pluggarna först, in i hålen på de två intilliggande plattorna i den redan lagda raden. Pluggarna ska sitta fast. Det är därför normalt att märkbar kraft behövs när pluggarna sätts i och plattorna pressas samman. Vid behov kan pluggarna limmas fast. Det förhindrar att plattorna glider isär i riktning längs pluggarnas axel.
Plastpluggar förbinder plattor och formdelar av gummigranulat och riktar in dem exakt i läggningsmönstret. Denna förbindningsmetod är vanligt förekommande. Pluggarna fungerar på liknande sätt som träpluggar och går flera centimeter in i båda angränsande plattorna. Plattorna läggs i halvförband, så att varje platta är förbunden med två plattor i raden framför och två i raden bakom.
I denna läggning hindrar pluggarna plattorna från att förskjutas i sidled, vinkelrätt mot pluggens axel. Längs axeln kan plattorna däremot röra sig och glida isär. Plattytan behöver därför normalt en kantinfattning som begränsar rörelsen; en angränsande grässvål i samma nivå kan fungera som kantinfattning. Alternativt kan pluggarna limmas, eller plattorna limmas mot underlaget. Pluggarna motverkar inte plattornas naturliga krympning, vilket innebär att fogarna trots sammanfogningen öppnar sig och blir bredare med tiden.
Att lägga fallskyddsmattor och fallskyddsplattor korrekt innebär att underlag, kopplingssystem, fallutrymme, fallhöjd och avvattning anpassas till den aktuella användningen. Detta gäller både fallskyddsytor utomhus i trädgårdar och på offentliga lekplatser.
Under lekredskap ska den kritiska fallhöjden för den valda produkten och konstruktionen minst motsvara lekredskapets fria fallhöjd. Fallskyddsytans erforderliga storlek bestäms av respektive lekredskap.
På betong eller asfalt kan fallskyddsmattor och fallskyddsplattor läggas direkt. Regnvatten passerar genom den vattengenomsläppliga beläggningen till bärlagret och leds därifrån med fall mot en öppen kant eller ett avlopp.
På gräs eller jord är direkt läggning inte lämplig. Ett löst lager av sand, stenflis eller grus fungerar inte som underlag, eftersom materialet förskjuts med tiden.
När grässvålen har tagits bort läggs plastgaller med celler på ett tunt sättlager av stenflis. Gallren fylls med stenflis upp till överkant, och därefter läggs fallskyddsmattorna eller fallskyddsplattorna ovanpå. Regnvatten passerar genom hela konstruktionen och kan infiltrera i undergrunden.
Vid högre belastning eller ogynnsamma markförhållanden krävs dessutom, under sättlagret av stenflis, en fackmässigt dimensionerad underbyggnad av packat frostskyddsmaterial.
Den fortsatta läggningen beror på kopplingssystemet. För fallskyddsmattor med pussellåsning trycks låsningen på en matta uppifrån in i låsningen på den redan lagda intilliggande mattan. Den stabila förbindelsen kräver normalt varken limning mot underlaget eller kantavgränsning.
Fallskyddsplattor med insticksfästen läggs i halvförband. De behöver en kantavgränsning som hindrar sidoförskjutning. På ett bundet bärlager kan limning, beroende på inbyggnadssituationen, användas i stället för kantavgränsning.
Under läggningen bör fallskyddsplattorna ha en jämn temperatur på högst cirka 17 °C och inte vara uppvärmda av direkt solljus. En gummihammare underlättar inpassningen, och en cirkelsåg underlättar kapningen.
Om fallskyddsytan avslutas inom en hårdgjord yta förhindrar en fast monterad övergångsramp snubbelkanter.